Professionell sjukling

Jag känner ingen som är bättre än mig själv på att bli förkyld. Det är sorgligt men sant. Känner jag för att bli sjuk en dag, då skippar jag maten och sen slår det till. Det är helt stört. Andra går runt och skippar maten hit och dit, "äsch, jag är inte hungrig", blablabla.. Går jag en stund utan mat på 3 h eller sitter och glor film, eller vad sjutton som helst utan mat. Då händer det saker. Min kropp börjar frysa, sen kallsvettas, sen får jag panik i kroppen, sen måste jag kissa, sen blir jag för lat för att fixa något att äta, baaam! Sedan står jag där och känner mig febrig.

MEEEN! En Irving-men! Skulle jag bara ta tag i att ordna en macka, eller två, möjligtvis något litet men varmt, några köttbullar i mikron kanske, det spelar ingen roll, något som finns i köket som är ätbart och ger något av det som kallas energi, då blir jag som pånyttfödd igen. Alla mina arbetsgubbar får sin energi och gör mig frisk igen. Det är som alla dessa buss-strejkare som vill ha bättre arbetsvillkor med lunch hit och dit. Exakt så är min armé i kroppen. Ger jag inte de tillräckligt med näring inom utsatt timer, då ligger jag risig till. Då går alla i strejk och jag har mig själv att skylla och ta ansvar för.

Jag hade en sådan dag, förra söndagen, jag var lat, jag åt inget, jag slappade och jag brydde mig inte. "Det ordnar sig." Ja, det gjorde det verkligen. Nu sitter jag här efter feber i onsdags (endagsfeber), fem dagar senare, med efterförkylningen när man går runt och snorar och spyr upp slem och allt vad det innebär med bakterier och virus. Endast för att jag var lat! Bara för att jag var lat! Hör ni det? LAT!

Lärdom: Lathet är ett sämre alternativ. Hehe!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0