Tarre på toan

Jag avslutade just en film mitt i natten. En film baserad på en familj på fem personer, vars familj fick uppleva tsunamin i Thailand 2004. Under hela filmen får man se hur deras liv går i kras och gör allt för att finna varandra igen efter splittringen. 3 små barn och 2 vuxna. Det är ett mirakel om man finner en familjemedlem, men att alla skulle hitta till varandra igen är högst omöjligt. Inte sant?

Jag tänker mig: varför uppskattar folk inte det de har även om de inte har upplevt något dylikt? Att folk går runt och säger att du är ful. Än sen? Att du är smal, lång, tjock, kort, efterbliven osv osv. Varför ta illa åt? På riktigt. Sluta gråta floder för andra, då finns det inga värden kvar i dina tårar och dessutom finns det dem som har det värre. Att bli mobbad är som att majoriteten har naglar på fingrarna. "Alla" blir det, har blivit det eller är. Sluta bry dig om vad folk tycker om dig, och va' bara!

Dök upp på ett kalas över natten lite söderut från huvudstaden i helgen. Hade väldigt trevligt och skojigt med att träffa nya goa människor och givetvis den käraste födelsedagsbarnet efter många månader sedan sist. Det känns uppfriskande att åka iväg ibland för att sedan komma hem till det man alltid håller kärt. En liknelse av kärlek-vid-första-ögonkastet-känslan dyker upp varje gång. Det är väl fantastiskt, va?!

Ska det dröja som chilimagen bajsar när man konverterar en film lika liten som en spermie till Ipad-format? Ologiskt maximerat. Inte bara det, det låter som att datorn ska sprängas inom kort, aldrig hört den arbeta så intensivt. Jag ska börja lära mig ifrån datorn.

Ho ho ho, julen är över, det nya året blir snart det förra och nästa jul blir att förebereda, igen. Jordsnurren går snabbare och snabbare för varje dag, vecka och månad som går samt ju äldre du blir. Hemskt tanke, men en ännu värre tanke är att jag inte har rört en fena sen jag var och dök på 26,4 meters djup i Stora Barriärrevet sen jag anlände Svealand. Inte en endaste fena, varje morgon / lunch springer jag till vattenkokaren för en varm kopp te, sen sitter jag och nöter datorn dag in och dag ut, jag äter inget förrän middagen när far kommer hem sent på kvällen. Utan busskort eller bil rör jag mig som längst till soffan i vardagsrummet om dagarna. Vad ska jag göra? Jag minns inte ens vad jag gör på datorn som fördröjer min tid. Vad kan det vara? Spel, nyheter, spel, nyheter, stream, nyheter, nöjesprogram. Bara mina väggar vet.

Ska jag vara helt ärlig tror jag att min hjärna inväntar flytten från denna soptipp (som ni ser på bilden) för att äntligen få starta på nytt krut. Då ska det skjutas och med Bolt-hastigheter ska jag styra upp mitt liv. Det är min teori och min förhoppning. Som ett alarm som väcker björnen i mig när våren kommer, då är det dags att gå ut och jaga igen. Vi kan inget annat än att hålla våra tummar nu.