Tarre på toan

Jag skulle kunna säga att jag var ett halvår ifrån döden. Men det vore mot rättvisan, för jag vet inte hur långt in i Tokyo det sträckte sig. Ändå får jag gåshud. Tänk er så många människor som försvinner inom loppet av någon timme. Tänk er att det kommer hända Sverige en äcklig dag. Helt plötsligt försvinner vi från nära och kära, och ingen vet om det förutom de överlevande. Vad kan vi göra åt det? Jo, vänta in det eller inte "bry" oss alls. Man får låtsas som ingenting och när det väl händer, så händer det. Jag tycker vi skall ägna oss en tanke var åt alla dessa som har blivit utsatta för naturkatastrofer. Både dem försvunna och dem överlevande. Kram på er.