Professionell sjukling
Jag känner ingen som är bättre än mig själv på att bli förkyld. Det är sorgligt men sant. Känner jag för att bli sjuk en dag, då skippar jag maten och sen slår det till. Det är helt stört. Andra går runt och skippar maten hit och dit, "äsch, jag är inte hungrig", blablabla.. Går jag en stund utan mat på 3 h eller sitter och glor film, eller vad sjutton som helst utan mat. Då händer det saker. Min kropp börjar frysa, sen kallsvettas, sen får jag panik i kroppen, sen måste jag kissa, sen blir jag för lat för att fixa något att äta, baaam! Sedan står jag där och känner mig febrig.
MEEEN! En Irving-men! Skulle jag bara ta tag i att ordna en macka, eller två, möjligtvis något litet men varmt, några köttbullar i mikron kanske, det spelar ingen roll, något som finns i köket som är ätbart och ger något av det som kallas energi, då blir jag som pånyttfödd igen. Alla mina arbetsgubbar får sin energi och gör mig frisk igen. Det är som alla dessa buss-strejkare som vill ha bättre arbetsvillkor med lunch hit och dit. Exakt så är min armé i kroppen. Ger jag inte de tillräckligt med näring inom utsatt timer, då ligger jag risig till. Då går alla i strejk och jag har mig själv att skylla och ta ansvar för.
Jag hade en sådan dag, förra söndagen, jag var lat, jag åt inget, jag slappade och jag brydde mig inte. "Det ordnar sig." Ja, det gjorde det verkligen. Nu sitter jag här efter feber i onsdags (endagsfeber), fem dagar senare, med efterförkylningen när man går runt och snorar och spyr upp slem och allt vad det innebär med bakterier och virus. Endast för att jag var lat! Bara för att jag var lat! Hör ni det? LAT!
Lärdom: Lathet är ett sämre alternativ. Hehe!
MEEEN! En Irving-men! Skulle jag bara ta tag i att ordna en macka, eller två, möjligtvis något litet men varmt, några köttbullar i mikron kanske, det spelar ingen roll, något som finns i köket som är ätbart och ger något av det som kallas energi, då blir jag som pånyttfödd igen. Alla mina arbetsgubbar får sin energi och gör mig frisk igen. Det är som alla dessa buss-strejkare som vill ha bättre arbetsvillkor med lunch hit och dit. Exakt så är min armé i kroppen. Ger jag inte de tillräckligt med näring inom utsatt timer, då ligger jag risig till. Då går alla i strejk och jag har mig själv att skylla och ta ansvar för.
Jag hade en sådan dag, förra söndagen, jag var lat, jag åt inget, jag slappade och jag brydde mig inte. "Det ordnar sig." Ja, det gjorde det verkligen. Nu sitter jag här efter feber i onsdags (endagsfeber), fem dagar senare, med efterförkylningen när man går runt och snorar och spyr upp slem och allt vad det innebär med bakterier och virus. Endast för att jag var lat! Bara för att jag var lat! Hör ni det? LAT!
Lärdom: Lathet är ett sämre alternativ. Hehe!
Drömmar som i drömmar och inte i drömmar.
Morsning korsning,
jag hade en fantastiskt dröm inatt, som jag alltid har. Drömmar vars handlingens mål är att överleva. Sedan första gången och 10 andra gånger därpå som jag blev jagad av en eller flera har ärrat mig för livet, gissar jag på. Varför skulle jag annars drömma natt efter natt om ett gäng idioter som jagar eller förföljer mig på ett eller annat sätt? Inatt var en sådan natt, återigen.
Vädret var som den man drömmer om på vintrarna, där man ser solen som störst och varmast, likt en mor som omfamnar dig i den värsta situationen du kan tänka dig. Vi stod utanför ett slott med en sjö längst gatan ungefär 50 meter ifrån. Där står far och några vänner med varsitt fiskespö och inväntar lura härligheter till grillning. När jag vänder mig tillbaka mot slottet har dag plötsligt vänt till kväll och samtidigt dyker det upp en tjej som skjutsar sin väninna på styret av sin cykel. Jag råkar av något slag väldigt väldigt förhastat göra någon gest (som jag ej minns) bakom de när de har passerat att jag verkar antingen skrämmande eller irriterande. Då inom ett oräknebart ögonkast sker det i slowmotion att hon vänder sig om, tar ut något ur sin vänstra ficka medan hon vänder huvudet mot mig och fortfarande cyklar framåt och tusendelen efter hör jag pang pang och mina ben viker sig. Jag faller på knä, men det gör inte lika ont som jag hade tänkt mig (för det är trots allt en dröm).
Jag ställer mig upp, ser att det blöder från knäna och mitt i all förvirring och svimfärdighet dyker det upp ett helt gäng från slottet med varsitt vapen. Far och vänner försvann från bild, som om jag varit där hela dagen i ensamhet i väntan på att detta ska ske. Det måste ha varit en blandning av chock och adrenalin som jag börjar springa, genom alla dessa fyrkantiga buskar ni kan tänka er finnas bland slott och sagor, samtidigt som jag hör avlossade skott flygandes ikapp och förbi.
Som vanligt springer jag i rundor utan problem, tills någon helt plötsligt är så nära att jag väcker mig själv av panik. Denna gång var det en som stod framför mig med pistolen i pannbenet och var redo att slutföra uppdraget. Varje gång en dröm som sådan dyker upp får jag fortfarande den obehagliga känslan jag fick första gången jag blev jagad, den känslan mellan liv och död lever kvar hos mig. Jag undrar varje gång hur det hade gått alla tiotal gånger jag har blivit jagad, om jag inte var tillräckligt snabb. Det är en jobbig tanke, men den bor där i det djupaste förvar med ett kombinationslås med miljarder olika kombinationer. Den dagen jag löser den gåtan är jag fri.
Hur mår ni i övrigt? Lämna gärna ett eller två spår efter ert besök!
jag hade en fantastiskt dröm inatt, som jag alltid har. Drömmar vars handlingens mål är att överleva. Sedan första gången och 10 andra gånger därpå som jag blev jagad av en eller flera har ärrat mig för livet, gissar jag på. Varför skulle jag annars drömma natt efter natt om ett gäng idioter som jagar eller förföljer mig på ett eller annat sätt? Inatt var en sådan natt, återigen.
Vädret var som den man drömmer om på vintrarna, där man ser solen som störst och varmast, likt en mor som omfamnar dig i den värsta situationen du kan tänka dig. Vi stod utanför ett slott med en sjö längst gatan ungefär 50 meter ifrån. Där står far och några vänner med varsitt fiskespö och inväntar lura härligheter till grillning. När jag vänder mig tillbaka mot slottet har dag plötsligt vänt till kväll och samtidigt dyker det upp en tjej som skjutsar sin väninna på styret av sin cykel. Jag råkar av något slag väldigt väldigt förhastat göra någon gest (som jag ej minns) bakom de när de har passerat att jag verkar antingen skrämmande eller irriterande. Då inom ett oräknebart ögonkast sker det i slowmotion att hon vänder sig om, tar ut något ur sin vänstra ficka medan hon vänder huvudet mot mig och fortfarande cyklar framåt och tusendelen efter hör jag pang pang och mina ben viker sig. Jag faller på knä, men det gör inte lika ont som jag hade tänkt mig (för det är trots allt en dröm).
Jag ställer mig upp, ser att det blöder från knäna och mitt i all förvirring och svimfärdighet dyker det upp ett helt gäng från slottet med varsitt vapen. Far och vänner försvann från bild, som om jag varit där hela dagen i ensamhet i väntan på att detta ska ske. Det måste ha varit en blandning av chock och adrenalin som jag börjar springa, genom alla dessa fyrkantiga buskar ni kan tänka er finnas bland slott och sagor, samtidigt som jag hör avlossade skott flygandes ikapp och förbi.
Som vanligt springer jag i rundor utan problem, tills någon helt plötsligt är så nära att jag väcker mig själv av panik. Denna gång var det en som stod framför mig med pistolen i pannbenet och var redo att slutföra uppdraget. Varje gång en dröm som sådan dyker upp får jag fortfarande den obehagliga känslan jag fick första gången jag blev jagad, den känslan mellan liv och död lever kvar hos mig. Jag undrar varje gång hur det hade gått alla tiotal gånger jag har blivit jagad, om jag inte var tillräckligt snabb. Det är en jobbig tanke, men den bor där i det djupaste förvar med ett kombinationslås med miljarder olika kombinationer. Den dagen jag löser den gåtan är jag fri.
Hur mår ni i övrigt? Lämna gärna ett eller två spår efter ert besök!
