Tarre på toan

Jag kom och tänka på något i bilen idag, men jag glömde bort det.

Jag har fått lite insyn på hur fantastiskt mitt liv är. Kan ni förstå hur bra jag har det? Jag har det så bra att jag är uttråkad på att ha det så bra. Ofattbart, va? Som att vända en snygg bild upp och ned, och automatiskt blir den ful. Dags att dra ut och resa, har varit i Sverige för länge nu. Om jag ändå hade det så bra..

Ni skulle ha sett Lyxfällans avsnitt som visades vid lunch idag. Jag halvsov i soffan till något program innan och lyckades vakna till lite innan Lyxfällan började. Jag hann se kanske 4 minuter innan jag stängde ned och gick ut på en promenad. Detta avsnitt handlade om en ensam far som var eller är välbetald (för nyvaken för uppfatta det rätta ordet) men spenderar gärna pengarna på allt han tycker är kul, exempelvis elektronik och snabba bilar. Jag har för mig att det var hans ex-sambo som hade hand om hans ekonomi (fortfarande?) och anmälde honom till programmet, om det inte var så så antar jag det i alla fall. Det är inget att vara stolt över att komma med i ett sådant program.

Hur som haver, ex-sambon blir intervjuad och får frågor som har några barn, hur gamla, vad gör de och om de betalar hyran hemma. Ja, han hade en son på 20 år, tog studenten i somras och har jobbat ett tag sedan dess, men dock så betalar han inte hyran hemma. Och då blev en av Lyxfällan fixarna helt chockad! "VA? Betalar han inte hyran hemma?" Som om det vore en självklarhet. Jag förstår inte grejen med att en förälder vill skicka ut sitt/sina barn så fort dem fyller 18 eller att dem måste betala hyran hemma. Vad är det för föräldrar som begär något sådant? Det är en sak om föräldrarna är luspanka, som de flesta egentligen är i Sverige, för alla lever på lån (är lika med att de egentligen inte har råd att äta på McDonalds ens). Dock syns det inte som att de är fattiga, vilket väl är fördelen i Sverige. För mig är det ingen tanke om att försöka lära sina barn, det känns mer som ett straff eller att föräldrarna är snåla. Nej, det är så! Föräldrarna är fucking snåla. Jag blir irriterad av tanken att det finns sådana föräldrar. Fy skäms! (som man säger till hundar) Det är liksom inte så att de bor i en hundkoja och behöver sitta och tigga pengar till mat varje dag. Nej, jag ger upp. Jag orkar inte ens snacka om detta. Hej! :D IDIOTI!

Jag är nog inte ensam om att älska att shoppa. Dock har jag inte haft möjlighet att göra det på sistone (senaste 4 månaderna), i alla fall inte fullt ut som jag alltid gjorde var och varannan dag förut! Hur duktig kan man vara egentligen? Det har nästan blivit av en vana nu och börjar ta vändning känns det som. Jag vill få saker sålt istället för att få saker köpt. Inte så konstigt med tanke på att jag har så mycket som bara ligger och hänger där och blir gamla och skrynkliga. Det härliga är väl att jag försöker få det sålt än att slänga eller ge bort det som jag gjorde var kvartal när jag hade tid och ork, samt när jag vill fylla min garderob med nytt. Nu vill jag tömma garderoben, utan att fylla lika mycket och samtidigt få pengar för det. Inte alls skadligt!

Det känns lite som den dagen jag skulle hem igen från Australien, det var så fullpackad och på gränsen till övervikt att jag vill bli av med hälften dock med lite riksdaler inblandat!

När jag är uttråkad saknar jag det roliga. Jag börjar titta igenom gamla bilder när jag hade det gött och saknar lite av den tiden, när jag ändå vet att jag lite grann saknade det lugna när jag väl blev erbjuden regelbunden nöje. Ibland blir allt bara för mycket, även för de som har det bra. Men jag fann denna fantastiska bild, när jag åt som en gris och drack som en flodhäst. Ja, min kropp avslöjar väl att jag hade det alldeles för bra i en lång period. Lagom tjock kan jag väl erkänna och inte så pjåkigt solbränd heller på en segelbåt. När man sov på däck och fick bränna på köpet, lite som att sola solarium men 8 timmar om dagen typ. Härliga härligheter.

Vet ni vad? Jag kan inte sluta tänka på detta, det händer att jag drömmer om det också. Nästan varje morgon sedan jag flyttade har jag tänkt på var min plånbok och min IPod tog vägen. De är helt spårlösa. Jag minns mycket väl att jag använde min IPod när jag åkte in till stan någon vacker dag efter flytten, men den syns inte till längre, någonstans! Jag minns också att jag tog ut den ur min jackficka och lade den på fönsterkarmen. Det är vad jag tror jag minns i varje fall. Det är kanske mina drömmar som har fått mig att tro något sådant. Men något måste jag väl minnas rätt? Likaså gäller min käraste av dem käraste plånböckerna. Den är också väck! Hur är det ens möjligt? Jag minns så väl att dagen innan jag flyttade bytte jag ut min plånbok mot min plånbok jag har runt halsen, för jag var på kalas och kände att jag skulle ha mer koll på mina värdesaker om den hängde runt nacken än låg i fickan, och placerade den tömda plånboken i min finaste skinnjacka. Puts väck, sa den också.

Jag drömde häromdagen att jag hittade de i en Elgiganten påse och var helt överlycklig, men vaknar och inser att allt var fantasi när jag öppnar samma påse som jag såg i drömmen för att hitta min oro igen. Ibland önskar man att man vore Clark Kent för någon minut, inte sant?

Aja, jag fyller år snart. Så ni vet vad jag behöver i alla fall. Puss

För mig är det oförståeligt det här med diskmaskiner. Den har inte någon som helst funktion om man inte har sköljt disken tillräckligt innan man stoppar ned de. Då kan man lika gärna dra några extra drag med en disksvamp eller diskborste och du är klar med disken. Du slösar redan en massa vatten på att skölja, ska du lägga in trettioelva tusen liter till för att diska i maskin en extra gång och dessutom slösa el (om man nu ska prata miljövänligt).

Nu sitter det säkert en tjockis där och säger att det är skönt om man är lat att ha tillgång till maskin. Nja, jag tvekar så byxan spricker på den tanken. Du måste skölja av disken, böja dig fucking ned och sedan leta en tom plats att placera disken och ska du göra det med femtioelva andra tallrikar förblir du Quasimodo för resten av ditt liv i förtid. Inte bara det, när disken är klar måste du göra samma visa igen men plocka ur istället. Dock finns det ju dem där äckliga jävlarna som bara stoppar in och disken ser likadan ut som när du var klar med maten när programmet är avslutat. Dem bryr sig ändå inte. Det är väl banne mig tur det att vi är alla olika då.

PS: Med tjockis menar jag absolut inte en överviktig, men det finns möjlighet att dessa är en del av det, men min mening av tjockis är lata människor. Så missförstå mig inte, för då får ni en Xbox i pannbenet.

Det känns som jag blir sjuk var och varannan dag. Jag måste ha tappat mitt immunförsvar någonstans på vägen. Ena stunden kallsvettas jag, andra stunden skulle jag kunna bestiga Mount Snöhög och sedan vet jag inte var jag är. Det är konstigt med tanke på att jag sover tillräckligt med timmar tycker jag, jag äter mer än vad jag brukar känns det som, jag dricker mer vatten än vad jag dricker under somrarna. Bakterierna kan väl inte springa runt här och göra mig sjuk lite när dem känner för att attackera? Eller.. kan dem? Försvinner dem inte efter ett tag, eller gömmer dem sig bakom superman strumpan i garderoben? Hur länge lever dem egentligen? *Suck*

Idag var jag och syster iväg för att köpa henne en fåtölj på IKEA i Barkarby. Jag fick agera förare denna gång, vilket jag egentligen inte har så mycket emot bortsett ifrån att jag har kört alldeles för mycket i mitt liv redan. Att vara passagerare råkar vara lite skönare ibland. Hur som haver, det var roligt att köra i snön. Halka lite och gasa extra på kurvorna så att man sladdar. Så länge det inte blir en olycka är det helt okej. Men på hemvägen kör jag nästan ihjäl en tjej, som inte ens tittar åt mitt håll när jag kommer i hyfsat hög fart i rondellen från hennes vänster. Inte ens den minsta blick åt mitt håll. Hur jävla störd är hon? Hon kör rakt ut när jag kommer där två meter ifrån hennes infart till rondellen och jag får göra det jag älskar mest: att tuta på folk som gör fel. Jag vet inte om jag kan säga att jag älskar det men jag gillar det ofantligt mycket att jag gärna håller in tutan kanske 5 sekunder extra bara för att dem ska få några extra hjärtklappningar och få dåligt samvete. Skadeglädjen är den bästa glädjen, säger man.

Det jag inte förstår är att det alltid är tjejer jag stöter på. Vad tror de att de sysslar med i trafiken egentligen? Tror de kör lastbilar eller något. Inte bara det. det är alltid de värsta korsningarna som dessa tjejer sticker fram nosen i hopp om att överleva. Ska jag vara helt ärlig, om jag hade haft tid, ork, pengar och mycket mindre samvete så hade jag mer än gärna gasat istället för att tvärnita och tuta. Ibland förtjänar de det. Är man dum får kroppen lida. Men tyvärr, så skoj får man inte ha.

Vad har skett här? Från ingenstans skakar min vänstra arm som en vibrator i ögonblicket jag tar tag i något. Kan bero på att jag sovit lite, kan bero på att jag äter en gång om dagen, kan bero på att det inte finns energi kvar. Jag vet inte. Vad ska jag göra? Jag tog fram mina vikter idag och började träna lite, kan bero på det. Styrkan är borta. Kanske. Vem vet? Det återstår att se, jag ska försöka sova tidigare idag och vakna när jag vaknar utan att behöva höra något tjut från mobilen. Jag får orgasm av tanken.

Detta har aldrig hänt förr och jag blir supernojig. Speciellt när jag håller upp Ps3-kontrollen och försöker pressa mot en riktning. Hjälp! Det blev nästan läskigt, ni vet. Som att det skulle vara ett jordskalv som du inte kan hantera. Det leder från vänstra armen, via handkontrollen och över till andra armen. Sitter där och kämpar in i det sista för att komma in i målgården och få chansen att göra mål för att få stopp på det. Men nej, det är som att jag har suttit uppe i Nordpolen längre än jag anat och skakat ihjäl mig att jag har det som vana. Läskigt, va?!

Jag minns för ett år sen, innan jag stack iväg för ett år hur sköna personerna på Carlings i Täby Centrum var; den äldre truppen. Vad saker och ting förändras på bara året, inte bara att Täby Centrum Shopping har tagit en ny form utan även personalen. Det jag såg på Carlings med en vän igår var det värsta. Stöddiga tjejer och en chef som tror sig veta vad humor är står där och trampar ned kunder som om de vore mattor.

Scen 1: Okej, vi stiger in i butiken och min vän blev sugen på att testa en jeansväst, helt okej att testa, javisst. Jag frågar om de hade hans storlek. Han svarar "Ja här, eller nej det var en annan modell" (ful som stryk, inte ens när mina bajskorvar bryts upp är fulare). Då dyker en av personalen upp (hon (inga namn nämda, hon med mörkt hår) med attityd och tror sig vara det bästa som hänt) och påstår att den är stört snygg. Hon får ett sarkastiskt gensvar av min vän "Jo, smaken är som baken". *Baaam* *Dunk* *Krasch* där började matchen! Hon blev tydligen upprörd av det.

Scen 2: Medan polarn' testar glider jag runt och bakom örat hör jag lite osäkert någon ställa frågan "hur gick det?" så jag av reflex vänder mig om och säger "ursäkta?", och med ett snabbt svar får jag: "det var inte till dig, men du får gärna svara på det om du vill." WOOOÖÖÖW, vad hände? Så jag ropar över hela rummet till provrummet och frågar hur det gick. Han svarar "helt ok, 50/50" (alltså ful som trafikolycka). "få' se" säger hon och går dit när jag redan har lämnat tillbaka plagget på sin plats. Hon blir lite mer upprörd och säger "ni får ju visa, så man kan bedömma" och tills svars av polarn' "du får komma snabbare" (misstolk!!). Då blänger hon upp i taket och tänker högt, lite så där medvetet sarkastiskt "'du får komma snabbare'..." Jag börjar tänka för mig själv vad det är för människor som får jobb egentligen.

Scen 3: Innan vi går ut är jag dum nog och ställer en till fråga "eh ursäkta, har ni några collegetröjor, lite kortare varianter" jag tänkte mig lite kortare buffriga nästan oversize secondhand liknande. Hon går runt och börjar lite när min vän får för sig att säga "kolla Stadium", woww det är tydligen inte okej att säga. Tänk er att se Big Bang-smällen i slowmotion. Det var hon i en snabb vändning och hånade med ett "sa du Stadium? hur tänkte du där?" vilket upprepades 2 gånger. Onödigt. Visar på idiotin i henne.

Scen 4: Hon glider vidare och jag avböjer till alla fula långa (längre än morgonrocken) tröjor som hon plockar fram. Till slut lackar hon med att "vad är det för tröja du vill ha då? vilken färg?" och då hoppar deras chef (hundra procent på att det är chefen som står där gammal och rynkig bakom kassan) in och säger "han vill ju ha en tröja som visare hans tuttar" luuugn... vaaa liksom. Jag glider runt där med ett linne som har lite djupare ringning och där min tatuering på bröstet råkar synas, med hoodie och jacka givetvis. Vilket jävla påhopp? Det fanns ingen lust att ens påpeka deras fel. Det fanns ingen lust att slösa tid på deras arrogans. Hade det funnits lust hade det varit värt att köpa deras dyraste plagg och bränna upp den framför de.

Jag tänker vad har hänt? Jag blev rätt tight med den tidigare chefen och personalen bara av hur trevliga och varma personer de är, jag kunde gå in för att hälsa på utan att ens behöva titta på ett enda plagg. Jag hade kunnat köpa ett plagg för hur de är. Men nu vill jag inte ens ha den butiken i min åsyn när jag är i centrumet. Vilka är så där? Hur beter man sig så? Hur blir man ens lärd att vara så? Två pistolskott och det hade gått bra för butiken. Jag tror inte ens kunder våga gå in dit av deras attityd. Folk klär väl sig hur dem vill utan att en personal ska behöva påpeka och tro att dem har koll på vad som är rätt eller fel? Jag har aldrig stött på något liknande. Dock fick jag något att göra och något för er att läsa :D