Tarre på toan

Jag blev påmind om en sak när jag snackade med en person. Hur lever folk egentligen? Sjukligt vad folk lever på sin lögner. Av någon anledning känner folk att det tydligen blir bättre av att ljuga. Det ger de mer "respekt", de får uppmärksamhet och "vänner". Varför gör de så? De vet att i slutändan kommer det fram, vilket blir en katastrof. Även om det inte kommer fram, blir de nervösa över att vara i närheten av personen dem ljugit för eller så vågar de knappt titta in i ögonen på sin "vän", för det finns en rädsla om att bli avslöjad. En rädsla som inte kommer gå bort förrän personen är borta eller förrän sanningen dykt upp.

Det värsta av allt; dessa personer tror man går på det. Även om man känner personen eller inte, märker man av en lögn på långa vägar. Dock förstår jag inte vart de riktigt vill komma med sin lögn. Det är mycket lögner jag hör, som jag bara skiter i, för det är deras problem. Det är inte upp till mig att avslöja de, vilket det känts att det har varit nödvändigt, fast jag orkar inte längre.Det är upp till var och en om man vill säga sanningen eller inte.

Jag tog upp det värsta nyss, men vet inte riktigt om detta är värre; "Jag ljuger aldrig", det är det sjukaste jag hört, när jag precis avslöjat personen.

Ibland är det roligt att skriva så djupt på något skit. Hoppas folk tänker efter lite.

Vad tycker ni om lögner?