Svennar
Det är något med svenskar och förhållanden.
Hittills på jobbet har det hänt massor, men sak har jag lagt märke till. Många av dem svenska paren, gamla som unga delar på betalning och varor! Allt ska vara lika punkt och pricka. Jag förstår inte varför? Om man ändå bor tillsammans, varför inte "bjuda"? Eller ta allt som det kommer, ena gången kanske den ena betalar och andra gången betalar den andra. Eller så betalar någon bara och så gör man UPP HEMMA!
Som igår:
Man: Ska vi ta det på mitt eller på ditt kort?
Kvinna (spelar teater): Det spelar ingen roll, du får bestämma *tittar bort* (osanning, detta = "du betalar helst")
Det slutade hur som helst med att han betalade. Kan lika gärna vara tvärtom, men har inte varit med om det än.
Som idag:
Gubbe till mig: Kostade inte dem två 35?
Jag: Nej, balsam och shampoo är för 35, detta är hårkur.
Frugan till gubben: Aja, du bestämmer, du betalar.
Det slutade med att han köpte det i alla fall.
Men hur ska man reagera när man hör sådant liksom? Känns ju nästan tvingande, eller i mina öron låter det så i alla fall. Nu har det råkat bara vara sådana fall att mannen har betalat, kanske dyker upp en kvinnlig som betalar snart. Who knows? Det händer ju varje dag, bara att jag inte fått uppleva det än, trots allt min femte dag idag typ. Och oavsett hur lite man jobbar om dagen upplever man mer än man kan tänka sig.
Hittills på jobbet har det hänt massor, men sak har jag lagt märke till. Många av dem svenska paren, gamla som unga delar på betalning och varor! Allt ska vara lika punkt och pricka. Jag förstår inte varför? Om man ändå bor tillsammans, varför inte "bjuda"? Eller ta allt som det kommer, ena gången kanske den ena betalar och andra gången betalar den andra. Eller så betalar någon bara och så gör man UPP HEMMA!
Som igår:
Man: Ska vi ta det på mitt eller på ditt kort?
Kvinna (spelar teater): Det spelar ingen roll, du får bestämma *tittar bort* (osanning, detta = "du betalar helst")
Det slutade hur som helst med att han betalade. Kan lika gärna vara tvärtom, men har inte varit med om det än.
Som idag:
Gubbe till mig: Kostade inte dem två 35?
Jag: Nej, balsam och shampoo är för 35, detta är hårkur.
Frugan till gubben: Aja, du bestämmer, du betalar.
Det slutade med att han köpte det i alla fall.
Men hur ska man reagera när man hör sådant liksom? Känns ju nästan tvingande, eller i mina öron låter det så i alla fall. Nu har det råkat bara vara sådana fall att mannen har betalat, kanske dyker upp en kvinnlig som betalar snart. Who knows? Det händer ju varje dag, bara att jag inte fått uppleva det än, trots allt min femte dag idag typ. Och oavsett hur lite man jobbar om dagen upplever man mer än man kan tänka sig.
Kommentarer
Trackback
