Tarre på toan

Jag tycker om musik, det kan jag inte förneka. Men om man jämför mig med en riktig musik-kåtis, är jag på gränsen till att hata musik känns det som. Det finns sådana som får abstinens så fort dem är borta från musiken typ en 10 min. Jag kan leva utan musik ett bra tag, så länge jag hör ljud av något, borrmaskin, symaskin, mikro etc, så klarar jag mig gott och väl. Jag skulle förmodligen inte att klara av att vara döv, och skulle garanterat önska att jag inte njöt lite mer av musiken.

Dock är musik oerhört farligt. Man missar allt i omgivningen så länge hörlurarna och musiken isolerar in en i ens egna värld. Det funkar bra om man kör med en lur i örat, men båda.. t, t, t, t..! Jag tänker till exempel att vad som helst kan hända, i och med att du är oförberedd på det värsta. I den kollektiva trafiken kan du missa utropen från chaufförerna om det skulle vara några problem. Halvsover du, så lär du garanterat somna med musiken i öronen och man missar sin station oerhört lätt. Man missar allt skitsnack folk emellan. Det går knappt att tjuvlyssna och man missar ju allt det roliga. Varje dag och hela tiden, händer det mer eller mindre någonting. Hur kan man vilja missa något sånt när man som människa är Nicke Nyfiken.

Smaken är som baken brukar man ju säga. Jag håller mig inte alls uppdaterad av något, framför allt inte musiken. Min syster, hon är bra på det. Varje gång jag känner för att uppdatera min spellista på min Nano, gör jag  inbrott på hennes dator och tar hennes lista. Hon har rätt go musiksmak, dock är jag inte allt för kräsen av mig. Givet att jag föredrar vissa låtar före andra, men jag står ut med att lyssna på skit, man vänjer sig ändå. Det är som att höra människor snacka lögner och spela teater. Vem bryr sig liksom?

Och nej, jag brukar inte ta med mig min Nano när jag tar bussen eller tåget någonstans, dels för att jag aldrig tänker på att jag ska ha med mig den (den glöms bort) och dels för att jag inte bryr mig.