Tarre på toan

Jag avslutade just en film mitt i natten. En film baserad på en familj på fem personer, vars familj fick uppleva tsunamin i Thailand 2004. Under hela filmen får man se hur deras liv går i kras och gör allt för att finna varandra igen efter splittringen. 3 små barn och 2 vuxna. Det är ett mirakel om man finner en familjemedlem, men att alla skulle hitta till varandra igen är högst omöjligt. Inte sant?

Jag tänker mig: varför uppskattar folk inte det de har även om de inte har upplevt något dylikt? Att folk går runt och säger att du är ful. Än sen? Att du är smal, lång, tjock, kort, efterbliven osv osv. Varför ta illa åt? På riktigt. Sluta gråta floder för andra, då finns det inga värden kvar i dina tårar och dessutom finns det dem som har det värre. Att bli mobbad är som att majoriteten har naglar på fingrarna. "Alla" blir det, har blivit det eller är. Sluta bry dig om vad folk tycker om dig, och va' bara!