Tarre på toan

Det kanske bara är jag, men Melodifestivalen känns som att den går varje månad och för varje gång förlängs den med ett dygn. Mina första upplevelser av denna tävling var ändå helt okej, men med senare år har jag börjat få huvudvärk runt 4e, 5e låten och förvärras för varje nästkommande låt. Jag väntar och väntar på dess ände, men det känns som jag går bak i tiden ju mer jag tittar på vilket bidrag de har kommit till och hur lång tid det är kvar.

Är jag ensam om att undra vad hälften av länderna har för bidrag i sina kval när deras bästa representanter verkar vara helt smaklösa?

I övrigt är det väldigt fint med fjärilarna som flyger in och ut i skärmen i år. Synd att jag inte har 3D TV så jag kan känna på deras vingar och sedan sätta på koppel på alla och koppla de med min säng så jag kan fara iväg någonstans och njuta av vad livet har att erbjuda.

Aja, lika bra att avsluta det när jag ändå har påbörjat det. Knarka lite huvudvärkstabletter, så ska jag nog klara av fem dagar till av Melodifestivalen, eller hur lång tid det nu kan dröja innan resultatet har nått sitt mål. Heja, heja!

Jag har insett att min högteknologiska binära klocka är mer än handikappad. Det finns inget hopp kvar för den. Förr trodde jag att min innovativa hjärna hade skapat genvägar för att få den att lysa. Ett slag hit, ett slag dit. Trycka hårt, trycka löst. Värma den. Nu följer jag denna rutin rytmiskt för att läsa av tiden i hopp om att det ska fungera åtminstone innan sista utförandet. Tyvärr är det inte lönt. Det är som att försöka få liv i en utpressad apelsin. Lycka till va!

Nu sitter jag här med båda ögonen halvt slutna och googlar efter en ny klocka. Har jag tur hittar jag en prisvärd cooling med den syn jag lyckas genomtränga ögontäcket. Sannolikheten är likvärdig med motsatsen själv.

Äsch, jag tar och knaprar i mig den sällsynta makedamiennötterna som jag fann idag. Jag har letat överallt efter dessa på naturhyllorna. Jag förstår inte att ingen Naturgodisansvarig inför dessa nötter igen. Vad har hänt? Utrotningshotat? Det är bland den godaste snacksen du kan finna. Okej, efter Sour & Cream-chips med dipp och choklad (om det ens räknas som snacks). Vi hörs när jag vaknar nästa gång.

Det var länge sedan jag sov så lite. Trots att jag tränar och äter ordentligt är jag helt utmattad. Att väckas varje morgon innan sju av ett alarm är ju galenskap. Hur orkar människor? Vuxna behöver sova 6-7 h (sägs det). Jag känner att jag kommer behöva 10-12 h om dagen när jag blir gammal. Det funkar inte annars. Man har varken kontroll på hjärncellerna eller kroppen. Det är inte riktigt klokt detta, inte sant?

Vad ska man hitta på då? Kaffe varje rast? Till slut har inte den någon funktion längre förutom en massa gult som far ur blåsan var och varannan minut med doften av kaffebönor. Jag vill ju ha kaffe för att det är gott, inte för att omedvetande hålla mig levande. Det är som att utnyttja en medmänniska för att verka ha ett liv.

Godnatt. Hälsa dem andra.

Man kan säga att jag bilar dagligen, vare sig det är en meter eller 5 km. Jag vet inte om det är svenskar eller om det är jag som har turen att stöta på idioter dagligen i trafiken. Det är nästan läskigt, som en deja vú med nya människor. En regel som högerregeln kan jag förstå att inte en enda varelse följer om man inte nyligen fått körkortet, om ens dem. Dock så förstår jag inte mig på personer som gör fel men är bombsäkra på det motsatta.

Oftast så är det någon så kallad vuxen person som kör med sina barn i fyrtioelva barnstolar intryckta i bilen, det är dessa som kör som dårar och förväntar sig väjning oavsett om de har företräde eller ej. Det slutar alltid med att de försöker gasa mer för att komma i mellan mig och ett stort cementblock, men inser att det är alldeles försent och tvärnitar medan jag tittar åt min höger och undrar vad fan det är frågan om. Oj, då dyker denna härliga blick fram. Väldigt skrämmande såhär mellan två stängda bildörrar i trafiken. Som om jag skulle stanna bilen, i med handbromsen och springa därifrån. Vilka dumheter!

En annan gång var det så att jag såg röda ljusets ingång, och högerfilen var fan längre än trettioelva långtradare medan vänstra filen hade några enstaka bilar. Så givetvis byter jag fil och framför en sportbilskille med sin flickvän bredvid sig hamnar jag då. På något sätt försöker han gasa för att skrämma mig? Var ska han ta vägen när det är rött och vägen är helt avspärrad med cementblock i mitten av vägen, tre bilar framför och femtiosjutton bilar till höger. Gissa vad han gör då? Jag kikar självfallet i backspegeln för att se vilken idiot jag stött på denna gång, då tar han upp näven och gör en fuck off-gest. Oj, vad traumatiskt. Ville aldrig mer köra bil, eller? Nej, detta gör att jag vill köra mer för att få jävlas med dessa tappade människor. Mer än gärna.

Godkväll!

God Lunch, God Lunch!

Åh Buddha, vad jag är trött idag. Jag vet inte varför, men jag vaknade rätt tidigt imorse och njöt en stund av en podcast i väntan på att bli döhungrig. Då spurtade jag till köket, gjorde mig en frukösmacka med ost och stekte två ägg med kopp te till det. Efteråt var jag lite halvt i koma, lite halvt döende, lite halvt ogenomtänkt trött.

Jag bosatte mig i soffan efter det med podcasten igång och Housewives på tv:n om jag inte minns helt fel. Låg ändå och tittade ut genom fönstret och njöt av ljudvågorna från mobilens högtalare. När jag kände sovandes stund vara på väg att inträffa sprang jag till datorn för att hålla mig vaken. Blev rätt uttråkad efter att ha sett Aftonbladet ouppdaterat. Så jag landade på sängen med "The Imposter" på skärmen. Det var som om en Joe Labero gjorde sitt mest avancerade magitrick någonsin och vips var klockan 2 nästa gång jag slog ögonen.

Fantastiskt. Nu mår jag som en rockstar efter lite makrill i tomatsås med massa lök och majs.

God eftermiddag!