Tarre på toan

Jag känner ingen som är bättre än mig själv på att bli förkyld. Det är sorgligt men sant. Känner jag för att bli sjuk en dag, då skippar jag maten och sen slår det till. Det är helt stört. Andra går runt och skippar maten hit och dit, "äsch, jag är inte hungrig", blablabla.. Går jag en stund utan mat på 3 h eller sitter och glor film, eller vad sjutton som helst utan mat. Då händer det saker. Min kropp börjar frysa, sen kallsvettas, sen får jag panik i kroppen, sen måste jag kissa, sen blir jag för lat för att fixa något att äta, baaam! Sedan står jag där och känner mig febrig.

MEEEN! En Irving-men! Skulle jag bara ta tag i att ordna en macka, eller två, möjligtvis något litet men varmt, några köttbullar i mikron kanske, det spelar ingen roll, något som finns i köket som är ätbart och ger något av det som kallas energi, då blir jag som pånyttfödd igen. Alla mina arbetsgubbar får sin energi och gör mig frisk igen. Det är som alla dessa buss-strejkare som vill ha bättre arbetsvillkor med lunch hit och dit. Exakt så är min armé i kroppen. Ger jag inte de tillräckligt med näring inom utsatt timer, då ligger jag risig till. Då går alla i strejk och jag har mig själv att skylla och ta ansvar för.

Jag hade en sådan dag, förra söndagen, jag var lat, jag åt inget, jag slappade och jag brydde mig inte. "Det ordnar sig." Ja, det gjorde det verkligen. Nu sitter jag här efter feber i onsdags (endagsfeber), fem dagar senare, med efterförkylningen när man går runt och snorar och spyr upp slem och allt vad det innebär med bakterier och virus. Endast för att jag var lat! Bara för att jag var lat! Hör ni det? LAT!

Lärdom: Lathet är ett sämre alternativ. Hehe!

Morsning korsning,

jag hade en fantastiskt dröm inatt, som jag alltid har. Drömmar vars handlingens mål är att överleva. Sedan första gången och 10 andra gånger därpå som jag blev jagad av en eller flera har ärrat mig för livet, gissar jag på. Varför skulle jag annars drömma natt efter natt om ett gäng idioter som jagar eller förföljer mig på ett eller annat sätt? Inatt var en sådan natt, återigen.

Vädret var som den man drömmer om på vintrarna, där man ser solen som störst och varmast, likt en mor som omfamnar dig i den värsta situationen du kan tänka dig. Vi stod utanför ett slott med en sjö längst gatan ungefär 50 meter ifrån. Där står far och några vänner med varsitt fiskespö och inväntar lura härligheter till grillning. När jag vänder mig tillbaka mot slottet har dag plötsligt vänt till kväll och samtidigt dyker det upp en tjej som skjutsar sin väninna på styret av sin cykel. Jag råkar av något slag väldigt väldigt förhastat göra någon gest (som jag ej minns) bakom de när de har passerat att jag verkar antingen skrämmande eller irriterande. Då inom ett oräknebart ögonkast sker det i slowmotion att hon vänder sig om, tar ut något ur sin vänstra ficka medan hon vänder huvudet mot mig och fortfarande cyklar framåt och tusendelen efter hör jag pang pang och mina ben viker sig. Jag faller på knä, men det gör inte lika ont som jag hade tänkt mig (för det är trots allt en dröm).

Jag ställer mig upp, ser att det blöder från knäna och mitt i all förvirring och svimfärdighet dyker det upp ett helt gäng från slottet med varsitt vapen. Far och vänner försvann från bild, som om jag varit där hela dagen i ensamhet i väntan på att detta ska ske. Det måste ha varit en blandning av chock och adrenalin som jag börjar springa, genom alla dessa fyrkantiga buskar ni kan tänka er finnas bland slott och sagor, samtidigt som jag hör avlossade skott flygandes ikapp och förbi.

Som vanligt springer jag i rundor utan problem, tills någon helt plötsligt är så nära att jag väcker mig själv av panik. Denna gång var det en som stod framför mig med pistolen i pannbenet och var redo att slutföra uppdraget. Varje gång en dröm som sådan dyker upp får jag fortfarande den obehagliga känslan jag fick första gången jag blev jagad, den känslan mellan liv och död lever kvar hos mig. Jag undrar varje gång hur det hade gått alla tiotal gånger jag har blivit jagad, om jag inte var tillräckligt snabb. Det är en jobbig tanke, men den bor där i det djupaste förvar med ett kombinationslås med miljarder olika kombinationer. Den dagen jag löser den gåtan är jag fri.

Hur mår ni i övrigt? Lämna gärna ett eller två spår efter ert besök!

Det kanske bara är jag, men Melodifestivalen känns som att den går varje månad och för varje gång förlängs den med ett dygn. Mina första upplevelser av denna tävling var ändå helt okej, men med senare år har jag börjat få huvudvärk runt 4e, 5e låten och förvärras för varje nästkommande låt. Jag väntar och väntar på dess ände, men det känns som jag går bak i tiden ju mer jag tittar på vilket bidrag de har kommit till och hur lång tid det är kvar.

Är jag ensam om att undra vad hälften av länderna har för bidrag i sina kval när deras bästa representanter verkar vara helt smaklösa?

I övrigt är det väldigt fint med fjärilarna som flyger in och ut i skärmen i år. Synd att jag inte har 3D TV så jag kan känna på deras vingar och sedan sätta på koppel på alla och koppla de med min säng så jag kan fara iväg någonstans och njuta av vad livet har att erbjuda.

Aja, lika bra att avsluta det när jag ändå har påbörjat det. Knarka lite huvudvärkstabletter, så ska jag nog klara av fem dagar till av Melodifestivalen, eller hur lång tid det nu kan dröja innan resultatet har nått sitt mål. Heja, heja!

Jag har insett att min högteknologiska binära klocka är mer än handikappad. Det finns inget hopp kvar för den. Förr trodde jag att min innovativa hjärna hade skapat genvägar för att få den att lysa. Ett slag hit, ett slag dit. Trycka hårt, trycka löst. Värma den. Nu följer jag denna rutin rytmiskt för att läsa av tiden i hopp om att det ska fungera åtminstone innan sista utförandet. Tyvärr är det inte lönt. Det är som att försöka få liv i en utpressad apelsin. Lycka till va!

Nu sitter jag här med båda ögonen halvt slutna och googlar efter en ny klocka. Har jag tur hittar jag en prisvärd cooling med den syn jag lyckas genomtränga ögontäcket. Sannolikheten är likvärdig med motsatsen själv.

Äsch, jag tar och knaprar i mig den sällsynta makedamiennötterna som jag fann idag. Jag har letat överallt efter dessa på naturhyllorna. Jag förstår inte att ingen Naturgodisansvarig inför dessa nötter igen. Vad har hänt? Utrotningshotat? Det är bland den godaste snacksen du kan finna. Okej, efter Sour & Cream-chips med dipp och choklad (om det ens räknas som snacks). Vi hörs när jag vaknar nästa gång.

Det var länge sedan jag sov så lite. Trots att jag tränar och äter ordentligt är jag helt utmattad. Att väckas varje morgon innan sju av ett alarm är ju galenskap. Hur orkar människor? Vuxna behöver sova 6-7 h (sägs det). Jag känner att jag kommer behöva 10-12 h om dagen när jag blir gammal. Det funkar inte annars. Man har varken kontroll på hjärncellerna eller kroppen. Det är inte riktigt klokt detta, inte sant?

Vad ska man hitta på då? Kaffe varje rast? Till slut har inte den någon funktion längre förutom en massa gult som far ur blåsan var och varannan minut med doften av kaffebönor. Jag vill ju ha kaffe för att det är gott, inte för att omedvetande hålla mig levande. Det är som att utnyttja en medmänniska för att verka ha ett liv.

Godnatt. Hälsa dem andra.

Man kan säga att jag bilar dagligen, vare sig det är en meter eller 5 km. Jag vet inte om det är svenskar eller om det är jag som har turen att stöta på idioter dagligen i trafiken. Det är nästan läskigt, som en deja vú med nya människor. En regel som högerregeln kan jag förstå att inte en enda varelse följer om man inte nyligen fått körkortet, om ens dem. Dock så förstår jag inte mig på personer som gör fel men är bombsäkra på det motsatta.

Oftast så är det någon så kallad vuxen person som kör med sina barn i fyrtioelva barnstolar intryckta i bilen, det är dessa som kör som dårar och förväntar sig väjning oavsett om de har företräde eller ej. Det slutar alltid med att de försöker gasa mer för att komma i mellan mig och ett stort cementblock, men inser att det är alldeles försent och tvärnitar medan jag tittar åt min höger och undrar vad fan det är frågan om. Oj, då dyker denna härliga blick fram. Väldigt skrämmande såhär mellan två stängda bildörrar i trafiken. Som om jag skulle stanna bilen, i med handbromsen och springa därifrån. Vilka dumheter!

En annan gång var det så att jag såg röda ljusets ingång, och högerfilen var fan längre än trettioelva långtradare medan vänstra filen hade några enstaka bilar. Så givetvis byter jag fil och framför en sportbilskille med sin flickvän bredvid sig hamnar jag då. På något sätt försöker han gasa för att skrämma mig? Var ska han ta vägen när det är rött och vägen är helt avspärrad med cementblock i mitten av vägen, tre bilar framför och femtiosjutton bilar till höger. Gissa vad han gör då? Jag kikar självfallet i backspegeln för att se vilken idiot jag stött på denna gång, då tar han upp näven och gör en fuck off-gest. Oj, vad traumatiskt. Ville aldrig mer köra bil, eller? Nej, detta gör att jag vill köra mer för att få jävlas med dessa tappade människor. Mer än gärna.

Godkväll!

God Lunch, God Lunch!

Åh Buddha, vad jag är trött idag. Jag vet inte varför, men jag vaknade rätt tidigt imorse och njöt en stund av en podcast i väntan på att bli döhungrig. Då spurtade jag till köket, gjorde mig en frukösmacka med ost och stekte två ägg med kopp te till det. Efteråt var jag lite halvt i koma, lite halvt döende, lite halvt ogenomtänkt trött.

Jag bosatte mig i soffan efter det med podcasten igång och Housewives på tv:n om jag inte minns helt fel. Låg ändå och tittade ut genom fönstret och njöt av ljudvågorna från mobilens högtalare. När jag kände sovandes stund vara på väg att inträffa sprang jag till datorn för att hålla mig vaken. Blev rätt uttråkad efter att ha sett Aftonbladet ouppdaterat. Så jag landade på sängen med "The Imposter" på skärmen. Det var som om en Joe Labero gjorde sitt mest avancerade magitrick någonsin och vips var klockan 2 nästa gång jag slog ögonen.

Fantastiskt. Nu mår jag som en rockstar efter lite makrill i tomatsås med massa lök och majs.

God eftermiddag!

Oj vad jag inte tycker om att vänta.

Nu börjar det hända saker med mig på gymmet. Blir någorlunda starkare. Vissa ostretchiga plagg går knappt på. Det är bara en tidsfråga innan jag måste införskaffa ny garderob. Hehe, eller inte. Kommer inte byta ut mina älskade jackor. Kan byta ut allt annat, förutom jackor. My love.

Skepp ohoj!

Det känns som jag skrev igår, men det var tydligen 10 dagar sedan. Hehe.

Jag har hunnit börja gymma, fylla nytt år och fått en utväxt på skallen. Jag kollar efter goa jobb, men vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Har kikat på YH-utbildningar också. Vad ska jag göra? Har ni några goa klädbutiksjobb som ni kan rekommendera? Känner ni någon? Hör av er.

Annars rullar det väl på, våren är här. Lite kyligt på morgonen, men vafan det varmt och skönt mitt på dagen. Det tycker vi om. Nu ska jag äta ägg.

Oj, det var inte igår. Kanske i förrigår, eller dagen innan det. Mycket möjligt förra veckan, förmodligen veckan innan.

Ja, jag har varit urusel på att uppdatera denna så kallade webjournal a la Tarre. Vad ska jag göra? Det finns inte mycket att skriva. Eller det finns allt att skriva om, exempelvis om jordens nära undergång - 3e världskriget som startades av Nordkorea. Det blir nästa generations första löpsedel. Blir nog inte av, nej. Endast om Kim Chi Young Ung pojk känner sig någorlunda självmordsbenägen, då händer det. Då blir det fyrverkeriernas fyrverkeri som vi aldrig tidigare skådat det.

Annars kan jag skriva om vardagen. Min, eller eran? Det finns ingen vardag. Varje dag är densamma, om man ser det från ovan i inställningen allmän. Det går ju även att ha inställningen detalj, då är varje dag unik. Ska man sitta och skriva om varje detalj som hänt? Varför inte? Kan vara kul att reflektera över ögonblicket då snöflingan landar på poren.

Det bästa idag kan nog vara mötet mellan min blick mot besöksstatistiken av min blogg. När diagrammet stadigt består av en horisontell linje utan avbrott på 7 st. Det är väl ändå fantastiskt, att man har sju hela trogna läsare trots den urdåliga uppdatering. Ni gav mig anledning att skriva detta. Tack!

Och hej igen!

Däggdjur skäms inte. Den tidigare ägaren av lägenheten vi köpte har självklart fått brev skickat till gamla adressen (dvs där vi bor nu). Och vi är så jävla snälla att vi kollar med personen hur den vill att vi ska göra, vidarebefordra det till dennes nya adress eller vad? Istället för att bränna upp det och skapa en varm brasa av det i dessa kalla tider. Vilket är väl logiskt? Men det är ett alternativ.

Problemet ligger i att människor är så jääävla snåla i detta jävla fucking fuck land. Skoja. Jo, väldigt snåla! Att de väntar med att dyka upp när de har vägarna förbi, istället för att låta oss skicka posten (för först sa denne att vi skulle få ett färdigt frankerat brev där vi kan stoppa in all dennes post och skicka det om vi skulle få några). Men inte fan har det skett. Det är ett så Zlatans stort land med mycket snack och ett förbaskat liten verkstad.

De kan inte heller sätta en exakt tid så man kanske kan planera in annat att göra än att sitta och vänta (detta för att vi är så JÄÄÄVLA SNÄLLA). Det finns ingen skam i dessa djur. Behöver koppel på alla. Man vågar dessutom inte lägga in ett bajsbesök i schemat.

Sedan stötte far på personen i källaren nyligen, och sade sig skulle dyka upp snart i lägenheten för att hämta posten. Nu har det gått 2 hela timmar utan en skymt. Vad gör man i en källare i 2 timmar om inte inbrott genom att gräva hål i taken? Då behövs det nog några timmar till.

På tal som snålhet, de lämnade lägenheten med fula och ihåliga väggar. Deras ursäkt var att skåpen inte kunde dras ut utan att det skulle bli så fult. Men fan lite planering isf? Dra ut de tidigare och täpp igen det eller måla om, vad fasiken som helst. Spackla? Så vi var tvungen att klaga eetc etc (slösa allas tid), sedan erbjuder de att betala det som det kommer att kosta att förfina igen. Vad tror ni sker? Jo, de hör inte av sig igen. Om jag ändå hade tagit lumpen och snott med mig några minor hem.

Goddag <3

Har ni sett detta morgonprogram tidigare? Ibland är det väldigt djupt och intressant, ibland inte alls. Som alla andra program och serier. Jag hann aldrig uppfatta vad temat var denna vecka, men just vid tillfället jag satte på TV:n handlade det om just självmordsbenägna tonåringar. En av just gästerna hade en dotter som begick självmord för att hon mådde dåligt och hade förlorat livslusten.

Gästen fick på fråga vad hon gjorde när hon fick reda på att hennes dotter mådde dåligt? Dottern var väldigt glad, positiv och social som varenda människa beskriver en som begått självmord. Tydligen inte tillräckligt glad eller positiv. Mamman började märka av att dottern mer och mer började stänga in sig på rummet. Hon tyckte nästan det var positivt, för att hon alltid var så aktiv och skulle kunna behöva ta det lite lugnt ibland, samt att det var en väldigt typiskt tonårsgest att springa in till rummet så fort man kom hem. Till slut fick dottern mod att berätta att hon hade försökt hänga sig på sitt rum. Gissa vad morsan gör då? Jo, hon skickar henne till "vård", vilket med andra ord är ett psykhem. Hur fan kan man må bättre av att bo med andra som vill begå självmord? Inte den minsta klokare kan man fan bli där. Dessa läkare som har en utbildning men ingen jävla hjärna ger ju såklart bara en massa mediciner mot depression och allt som en självmordsbenägen person har i tankarna. Ja, superbra. Vem vill leva halva sitt liv på medicin?

Och vilken förbaskad bra mamma, som inte ens kan sjukskriva sig från sitt läkarjobb för att vara med sin dotter på heltid istället och hjälpa henne hemifrån. Kanske visa lite kärlek, lite umgänge, prata med henne eller vad fan som helst. Ja, juste. Hon var ju bara en läkare med en utbildning.

Det värsta av det värsta var nog att hon inte ens verkade rörd när hon satt och prata om sin dotter. Fy skäms. Hon ville väl bara sälja sin bok som hon hade skrivit. Idioti.